Precis som hjärtat kan beskrivas som dött eller levande, kan det också betraktas som att tillhöra tre typer. Dessa är det sunda, det sjuka och det döda.
Det sunda hjärtat
På domedagen, kommer enbart de som kommer till Allah med ett sunt hjärta att räddas. Allah säger:
”Den dagen då varken rikedom eller söner kommer att vara till någon nytta, utom för den som kommer till Allah med ett uppriktigt hjärta.” [ash-Shu’ara 26:88-89]
Gällande definitionen av det sunda hjärtat, har följande sagts: ”Det är ett hjärta som är renat från alla de passioner som motsätter sig Allahs beordringar, eller som går emot det Han förbjudit. Det är fritt från impulser som strider mot Hans goda. Som ett resultat är det (hjärtat) skyddat mot dyrkan av andra än Allah, och det söker efter bestämmelser enbart från Allahs budbärare 
.
Dess tjänande är reserverat för Allah endast, villigt och älskande, med fullständig tillförlit, i vilket det hänvisar alla affärer till Honom, i fruktan, hopp och uppriktig hängivenhet.
När det älskar, så är det enbart för Allah. Om det avskyr så avskyr det i enlighet med vad Han avskyr. När det ger, så ger det för Allah. Om den håller tillbaka, Så är det endast för Allah.
Men ändå är allt detta inte tillräckligt för dess frälsning förrän det befriats från att följa, eller ta någon som exempel annan än Allahs budbärare .
En tjänare med ett sunt hjärta måste låta sitt hjärta fokusera på resans slut och inte basera sina handlingar och tal på en vägledning annan än Profetens . Han kan inte ge företräde åt någon annan tro eller åt ord eller handlingar framför det han delgivits från Allah, och Hans Sändebud Allah säger:
”Åh ni som tror, sätt er inte över Allah och Hans budbärare, utan frukta Allah! Allah hör allt, vet allt.” [al-Hudjuraat 49:1]
Det döda hjärtat
Detta är motsatsen till det sunda hjärtat. Detta hjärta känner inte sin Herre och dyrkar Honom inte såsom Han beordrat, på det sätt som Han tycker om och är nöjd med. Det hänger sig istället åt sina önskningar och begär, även om dessa med all sannolikhet kommer att påkalla Allahs missnöje och vrede. Detta hjärta dyrkar annat än Allah, och dess kärlek och hat, dess givande och tillbakahållande, har sin grund i dess egna begär, som alltid prioriteras framför det som åtrås för Allahs skull.
Dess begär är dess coach. Dess lustar är dess ledsagare. Dess ignorans är dess ledare. Dess onda impulser är dess drivkraft. Det är överväldigat av sitt ägnande åt världsliga saker. Det är fångat av dess egna ingivelser och berusat av dess kärlek till ytliga och tomma nöjen.
Hjärtat kallas till Allah och nästa liv från distans men det svarar inte till råd och uppmuntran utan följer istället ”den onde Shaytan” – närhelst han korsar dess väg. Dess humör – ledset eller glatt – beror på antingen medgång eller bakslag i livet, och dess passion för livet gör det dövt och blint till allt förutom det som innebär ondska.
Att umgås och göra sällskap med en ägare till ett sådant hjärta är som att bjuda in till en sjukdom. Att leva med honom är som att ta ett gift, och att stifta vänskap med honom är en väg till undergång.
Det sjuka hjärtat
Detta är hjärtat med liv i sig men som även plågas av sjukdom. Ibland präglas det av liv och hälsa, och ibland tar sjukdomen över. Hjärtat följer det tillstånd som för tillfället klarar av att dominera.
Det älskar Allah, har tro på Honom, och uppriktighet till Honom, litar även på Honom, och det är det som förser hjärtat med dess liv. Samtidigt åtrår det sådant som dess lustar och begär ropar efter. Det tenderar att hänge sig åt begären men kan samtidigt dra lärdom av sådana snedsteg. Det är fyllt av självbeundran som kan leda till dess egen undergång.
Den lyssnar till två kall: ett kall av lydnad till Allah och Hans Profet och nästa liv; och ett annat som kallar det till de glamorösa njutningarna av detta liv. Det svarar till det kall som råkar vara mest övervägande för tillfället.
Det första hjärtat är levande, underkastat Allah, ödmjukt, känsligt och medvetet; det andra hjärtat dystert och dött; det tredje pendlar mellan antingen trygghet eller undergång.
Imam Ibn Qayyim al-Jawziyaa (d. 751 H)
Källa: Ighathatul-lahfan min Masaayid ash-Shaytan
